Fortsättning, första pilotprogrammet....

Alla deltagare kom alla dagar, ibland hade några mammor med sig sina små barn, men oftast hade de fått hjälp med barnpassning så de kunde komma själva. Det var så fantastiskt att se hur de svängde upp barnen på ryggen, böjde sig framåt för att linda om det stora tygstycket över barnets rygg och under dess rumpa för att sedan resa sig och knyta fast tyget över bröstet. Barnets fötter pekandes ut från mammas höfter. Åhhh vad jag skulle vilja prova att bära ett barn så! Men jag vågade inte fråga. Samtidigt undrar jag varför denna suveräna metod att bära sitt barn inte har nått utanför Afrikas gränser.

Varje dag efter kursens slut och efter att ha givit kvinnorna lite pengar så att det kunde komma tryggt hem, samlades vi, Radjabu, Mudi och jag för att gå igenom dagen och planera följande dag. Vi bestämde vilken mat vi skulle laga och vem som skulle leda vilken workshop. Vårt samarbete fungerade så bra. I synnerhet kom Mudis och mina erfarenheter från alla turnéer och läger vi har medverkat i tillsammans med Clowner utan Gränser så väl till pass. Deras övertygelse är ju att bringa hopp, skratt och drömmar till utsatta barn runt om i världen. Läs gärna mer om deras arbete på skratt.nu!

Bland annat körde vi parakrobatik, där vi lärde ut olika positioner. Då gäller det att ha bra balans och koordination och inte minst att känna tillit till den man utför positionen med. Det var helt fantastiskt att se hur modiga de var och hur mycket de litade på varandra. Detta var första gången de någonsin provat på akrobatik och uppskattade väldigt mycket alla övningar. De fick uppleva hur mycket de klarar av och hur kul man kan ha tillsammans.

Meningen var att vi skulle samarbeta med Save Generation Organization, en rwandisk organisation som syftar till att stödja unga kvinnor till ett självständigt liv. De skulle komma till Gisenyi under två dagar för att hålla en workshop i entreprenörskap och självkänsla. Men vi avbokade det och har skjutit upp det till framtiden. Vi kände att vi kunde klara av detta själva och bestämde att vi de sista dagarna på kursen skulle prata om framtidsvisioner och sparande med våra deltagare.

Jag frågade alla kvinnor hur en typisk dag såg ut för dem. De svarade att de går upp tidigt på morgonen, vissa ber, ibland äter de lite gröt, bestående av majsmjöl och vatten. Sedan tvättar de sig och går för att hämta vatten.

Jag vet inte hur rik man måste vara i Rwanda för att ha indraget vatten. Men ett är säkert, ingen av dessa kvinnor har vatten hemma. Istället får man ta sina 10 - liters gula plastdunkar och köpa vatten på en allmän plats. Det visar sig att det kan man bara göra tre gånger i veckan.

Efter att kvinnorna har hämtat vatten, kommer de hem och städar sina hus och för att sedan laga mat. Ingen av dem arbetar, ibland kan de hitta ett dagjobb. I stort går dagen åt att "hitta pengar". De lever på gränsen hela tiden. Deras framtidsplanering sträcker sig bara en dag och de lever så "ur hand i mun". Vissa av kvinnorna hade gått i skola i tre år, de flesta i sex år och några få i tolv år.

Vi håller kontakten med dem och vårt mål är att hålla en uppföljande utbildning för samma kvinnor i höst.